Kvoteringsivrande kvinnor en fara för andra kvinnor

Är det rätt att göra fel för att det kanske ska kunna bli lite rätt sen? Ja, tycks många, framför allt kvinnor, svara på den frågan.

Kvoteringsfrågan ligger mig varm om hjärtat. I samband med att jag fyllde 25 år frågade en intervjuande journalist mig om jag "som ung, snygg, invandrartjej" inte kände mig utnyttjad av min dåvarande arbetsgivare Svenskt Näringsliv. "Det finns väl inte så många sådana som du där?"fortsatte journalisten indignerat när jag inte förstod frågan. Svaret på hennes fråga svarade på varför kvotering baserad på grupptillhörighet alltid är att förkasta. Var jag inte mer än min grupptillhörighet? Vad var mina meriter och kompetens värda när frågeställningen utgick från att längtan efter mångfald skulle vara större än insikten om att kompetens alltid är blind för yttre omständigheter?

Det var mot bakgrund av detta samtal som jag utvidgade nätverkets "En plats i himlen för kvinnor som hjälper varandra" www.enplatsihimlen.se plattform till att även handla om opinionsbildning. För där och då kunde jag åka hem och se mig själv i spegeln och veta att jag hade det jobb jag hade för att jag var rätt person på rätt plats. Där och då kvoteringen inte enbart förpestar det professionella samtalet utan också blir en del av lagstiftningen är det kört för sådana som jag. Vi, unga, kvinnor med invandrarbakgrund kommer alltid mötas med skepsis. Vi är ju inkvoterade. Varför skulle någon vilja beröva någon annan självsäkerheten som följer av vetskapen om att just sådant som anses oväsentligt tillmäts störst betydelse?

När så kvinnor som nått toppen inom politik eller näringsliv börjar tala sig varma för kvotering blir jag alltid misstänksam. Som i dag när man i DN http://www.dn.se/ekonomi/tyskland-infor-konskvotering-i-storbolagen kan läsa att Tyskland inför så kallad frivillig könskvotering. Frivilligheten bör därmed få en ny lexikalisk innebörd. Artikeln illustreras med en bild där förbundskansler Angela Merkel språkar med två kvinnliga ministrar.

Varför vill tre kvinnor som tagit sig fram, får man hoppas, på egna meriter dra undan mattan för andra kvinnor? Och är inte deras enskilda existens bevis nog på att det visst går - utan kvotering? Om så inte är fallet kommer nog alltfler att få svårt att behålla sitt förtroende för kvinnliga ledare, risken att de enbart innehar en hög position på grund av sina fysiska attribut blir överhängande. Vem vill styras av en sådan ledare?